Häromdagen var jag i en lägenhet för att se om det eventuellt spökade där. Min kund hade sett en man klädd i träningsoverall passera henne i hallen och ”bara försvinna”. Jag har varit där förut, då en man för några år sedan förolyckades tragiskt från balkongen till just den lägenheten. Det verkar dock inte vara det enda som är ”osaliggörande” där. Lägenheten är lång, och smal, och alla rum i söder verkar ”hemsökta” medan köket, toalett och den stora garderoben är förskonade.

Jag brukar ta med mig slagruta och gå igenom huset för att ”känna av” med den, det behövdes dock inte i denna lägenhet. I hallen blir jag yr och illamående, i teverumssoffan värker bröstet och vänster arm och jag får ohyggligt ont i ryggen också. I barnkammaren mår jag bara illa och fryser, och slutligen föräldrarnas sovrum, som bara känns allmänt turbulent.

Man kan få ”osaliga” känslor i ett hus där det råder ren fysisk oreda. Spöket kan med andra ord vara att man behöver städa, och då pratar vi inte sedvanlig dammsugning, jag menar RÖJA på riktigt i röran. DET är inte fallet hos denna familj. Det råder både välordning och hemtrevnad, om man ser till det yttre. Ändå känns det hemskt deprimerande att vistas där mera än två minuter.

Satt en bra stund i soffan med den begynnande hjärtinfarktskänslan i  kroppen för att få en bild av mannen i träningsoverallen. Han verkar ha varit en dubbelnatur, pedantisk i sitt arbete, slusk i privatlivet. Jag känner att det bör lukta äckliga matrester, (typ mögliga apelsinskal) i det rummet och frågar min kund om det. ”Om du bara visste vad vi letat, vi har trott att vår lilla dotter dumpat någon äcklig gammal matbit någonstans”. Jag säger att de kan sluta leta, de lär inte finnas längre, i vår dimension. Jag känner även den ”kvalmiga” doften av feta pizzor och annat ”trevligt” som sura sockor och gammalt öl. Nice!

När jag var i lägenheten sist var faktiskt energierna värre än denna gång, men fanns ändå där. Hade jag då misslyckats sist? Jag vet inte, men vissa platser är som hiss-schakt till ”andra sidan”. Det anser jag att det är just i den lägenheten, på inte mindre än fyra platser. Jag kände absolut inte av den olyckliga flicka som jag kände där sist, och inte heller den man som dog bara där för några år sen, han var dock där förra gången.

Mannen i träningsoverallen var Tandläkare, en ansedd och rejäl man, tills han blev änkling. Då började förfallet. Han höll stilen utåt och ingen tvivlade på hans städade yttre och professionalism i sitt yrke. Hemma var det ”andra visor”. Han dog nog inte i lägenheten, men kände av sitt hjärta och kände oerhörd skräck varje gång, han var ju trots allt en intelligent man.

Jag bad, ja, jag bad för honom och för alla andra ”förvirrade” själar som kunde tänkas leta sig in i dessa hiss-schakt. Jag gav familjen rådet att tända ett ljus och också skänka dem en tanke varje kväll, om ro och frid.  När man råkar bo på en sådan ”öppen” plats är det ett bra sätt att, åtminstone, lugna en del.

Familjen letar frenetiskt efter ny bostad. Jag tror de kommer bo väldigt nära den gata de bor på idag, bara lite närmare havet. Denna gång blir det nog ett hus, som de får hyra privat.

Igår kväll såg jag för första gången programmet på TV 4+, möte med en ande, tror jag det hette. De försökte leta efter Lucille Balls ande på diverse favoritplatser till den forna komediennen. Jag måste säga att jag har svårt för de där programmen, Hemsökta Hus och även det igår då. En ”oberoende” reporter, skeptiker (?) följer med ett medium och har seanser med kamerateamet och det även utan mediet. Igår på programmet var iallafall mediet med, en eloge för det. Man ska inte ropa på andar om man inte vet vad man gör, vad man håller på med. Det är farligt, för ens psykiska hälsa. Om man vill vara med om en seans ska man ha med någon med erfarenhet. Det är omtumlande, det är energislukande, om man inte vet hur man ska handskas med energierna och känslorna.

Nåja, idag har jag tagit en promenad genom några av Visbys trånga gränder och i solskenet hörde jag tisslande och tasslande vid vissa hus, som om vi ”observerades” av andra tiders människor. Jag såg även en kvinna i rutigt huckle som kastade ut sopor på vägen, eller damm mera. Det skulle vara intressant att få komma in i dessa rosenprydda hus i denna stad från 1000-talet. Hela stan andas ju historia och husen ser bitvis ut som dockhus modell större. Min dotter såg även hon kvinnan, och huset var mycket lågt, fönstren ligger en halvmeter ovan gatan. Men inte var hon ”på riktigt” inte, hon var smutsig, brokigt klädd och en och en halv månad före medeltidsveckan. Visby är en mycket fascinerande stad, i många hänseenden, för ett medium sällsynt ”surrig”, det vill säga, man hör och ser forna tiders boende var man än går. Ibland har jag sett halva människor, inomhus, då vi idag har höjt golvnivån på de gamla låga husen. Första gången detta skedde trodde jag att jag såg alldeles galet, att kvinnan gick i en gammal trappa och försvann under golvet, men sen såg jag att hon syntes bara till midjan var jag än såg henne. Huset var en gammal tvättstuga, en tvättmadam springer omkring och bär tvätt fortfarande.

För många år sen besökte jag ett hus där en kvinna sades gå igen. Flera hade sett henne, där, och på två andra gårdar i socknen. Det spökade ordentligt i huset och speciellt män verkade vara målet för ”spökerierna”. Ett flertal män hade mitt i natten flytt huset. Kvinnan som bodde i huset var en mycket respekterad kvinna, från ”den fina världen” och sund och förnuftig verkade hon också vara när jag kom till hennes mycket vackra hem.

Jag var lite avvaktande, måste jag säga, hon var inte vem som helst och en storstadsbo, som hade sitt ”sommarparadis” på den ultimata ”gräddhyllan” här på ön. Jag har också fördomar och tänkte att ”spökerierna” likaväl kunde vara ett vanligt utslag av mörkrädsla. Det är en viss skillnad med svarta landet och den upplysta staden.

Hon berättade om ansikten som ”skjutit ut” ur väggen och talat hotfullt till hennes vuxna söner och om stolar som svävat i luften. Det lät lite för mycket, till och med för mig.

Huset var mycket smakfullt renoverat. Inte för mycket för en Gotländsk bondgård, alldeles perfekt och enkelt. Ljust och öppet. Längst ner i trappan hade hon lagt en lång stålremsa, och likadant alldeles ovanför trappan. Jag gick igenom nedervåningen och blev genast varse en kvinnlig energi framför den öppna spisen i det ljusa vardagsrummet, men släppte det för att sedan återkomma, jag ville gå igenom hela huset först. Jag var tämligen oförberedd på vad som skulle komma. Jag log för mig själv åt järnen i trappan och började min vandring, med slagruta, upp på övervåningen. Jag är ingen lång och ståtlig kvinna, men här kände jag mig ännu kortare. Känslan av att tryckas ihop, och bli ännu kortare för varje steg var inte bara påtaglig, den var obehagligt verklig. Halsen snördes åt, jag fick kväljvningar och hade mycket svårt att andas. Till slut stod jag ändå på övervåningen. En alldeles ”normal” trappa i ett alldeles ”normalt” Gotlandshus kändes som ett utfört maraton, med blodsmak i mun och total utmattning. Övervåningen var lika smakfullt inredd, en stor hall som brukades som allrum, ett stort sovrum och tre små. Ett överdådigt badrum var det enda som inte var alldeles ”normalt”, då all tänkbar lyx inhystes där. Men … det luktade aber i badrummet, och stanken spred sig till hela övervåningen och tog bort den angenäma känslan från skönheten. Husets ägarinna kom inte upp, inte hennes väninna heller liksom en tillfällig manlig besökare. De pratade med mig från nedervåningen och förklarade att de haft hantverkar på plats för att få odören förklarad, men inget fanns att påpeka. Ingen förstod var doften kom ifrån.

Jag fick genast ”tag” i en man, en mycket arg man, som arbetade med mjukt, surdoftande läder medan han argumenterade emot mig. HAN skulle ha tillbaka gården, HAN skulle nog se till att inget ”manfolk” kom in och tog över. Han var mäkta målmedveten, det var HANS gård! Då det för mig var uppenbart att karlstackarn var tämligen död och därmed inte kunde göra anspråk på gården längre, satte jag mig helt sonika i stora sovrummet, som kändes som hans starkaste näste, mitt på golvet. Jag tände ljus runt mig och började diskutera med den envetna själen. Innan jag tog tag i honom kallade jag på mina skyddsänglar, och alla änglar som ville/kunde hjälpa. Jag ber alltid änglar om hjälp, så de får någon att ”hålla i hand” när de går över. Jag rustade mig för kamp.

Men även envisa spöken kan längta efter frid. Innan han lämnade ”torpet” talade han om för mig att han aldrig haft något emot kvinnan i huset, hon hörde dit, sa han, och han visade mig att huset stod vid en gammal jaktplats, att havet hade gått ända dit upp för mycket länge sen och att hon som ägde huset nu, hade levat där förut, att hon legat där på klipporna och spanat efter säl. Hon var hemma, enligt mannen. Han berättade också att han sörjde gården, att han hade haft problem som han nu ville och kunde lösa. Han var sen i själva verket mycket tacksam över att få hjälp över till andra sidan.

Så snart han försvann hände något märkligt i rummet, som endast hade en stor säng och två sängbord i möblemang. Vid ena väggen framträdde en soffa, i soffan satt två glada damer, gnuggandes sina händer, de log och sa att de väntat på mig. ”Vi vet inte egentligen varför vi inte kunnat gå vidare, men vi har vetat att du skulle komma och kunna hjälpa oss.” Kvinnorna var systrar, de hade också ägt huset, och jag hjälpte dem att också lämna denna mellanvärld som de hamnat i. Jag behövde ju inte övertala och krångla nämvärt med varken ”sura” gubben eller damerna och kände mig ”klar” när jag gick ner och satte mig i soffan nere i stora rummet. Värdinnans gäster var kvar, och jag såg att både mannen och väninnan var lite på sin vakt emot mig. Mannen var astrolog från Stockholm, och han ställde hela tiden frågor, och ”ställde mig mot väggen”, men jag svarade vad jag kunde, jag förstår om man har svårt att ”köpa” det jag ser. Värdinnans väninna sa inte mycket.

Plötsligt blir jag medveten om kvinnan vid öppna spisen igen. Hon är mycket ung, och mycket olycklig. Jag beskriver för sällskapet vad jag ser och kvinnan som är på besök flämtar till. Hon är från socknen, och hon säger att den kvinna jag beskriver har man också sett på två andra gårdar i socknen.  ”Spöket” vill ha förlåtelse, jag hjälper även henne till nästa plats i utvecklingen.

Två veckor efter jag har varit på denna gård ringer husets ägarinna till mig. Mannen, astrologen, hade kastat sig i bilen och åkt in på muséet, eller länsarkivet, och ”kollat upp” mina uppgifter.

På gården bodde vid förra sekelskiftet en man, han hade ekonomiska problem, vilket förde med sig att han hade svårt att underhålla sin kära gård. Så sålde han skog, fick 80 000  för skogen och äntligen kunde han rusta gården, så dog han!  Med 80 000  på ”fickan” lämnade han sin kära gård. Mannen var sadelmakare, varje natt väcktes eventuella gäster i huset av ett dunkande, alltid samma tid, klockan 01.30. Kanske sydde han det hårda lädret mitt i natten. Doften på övervåningen påminde starkt om surt läder, eller surmyr.

På 1400-talet dömdes en kvinna i huset för barnamord, men hela socknen ställde upp för kvinnan, och betalade hennes skuld i pengar. Hon tog ändå livet av sig, på en av de två andra gårdarna som hon visat sig.

Två systrar hade köpt gården sen sadelmakaren dött, de var till åren komna och barnlösa.

Allt jag hade sagt hade stämt, till och med hade gamla kartor bevisat att havet nått ändå upp och förbi huset för mycket länge sen, och där hade säljakt bedrivits länge, även om havslinjen flyttats ut från platsen med åren.

Från att ha varit en mycket skeptisk manlig bekant var han nu en helt omvänd manlig bekant och jag blev uppbjuden till huset många gånger under de följande åren. Jag fick även träffa kvinnans söner, som inte trodde på spöken, men som likväl tidigare hade flytt huset mitt i natten ett flertal gånger.

Kvinnan berättade att hennes gäster efter min ”utrensning” hade trott att hon åter renoverat huset, då det upplevde det så ljust. Det hade hon inte. Energin i huset var inte längre fientlig, eller sorgsen, så huset ändrade karaktär.

Jag ska snart hälsa på henne igen. Det har dykt upp ”nya” andar, små beskedliga spökerier, som hon dock känner sig kunna leva utan, helst. På en sån gammal ”plats” kan mycket lämna avtryck till oss efterkommande.

Visst finns det själar som förvirrat sig, helt klart. Alla som varit med om ”spökerier” är inte tokiga. För många år sen ringde en äldre dam, hon var farmor, till, vi kan kalla flickan Lisa. Lisa hade en kompis som bodde i ett mindre samhälle, men i centrum av detta samhälle, ovanför en affärslokal. Vi kallar kompisen Fia. Tjejerna var 14 år, inte den ålder där kommunikation och trovärdighet är alldeles enkelt i många familjer. Fias mamma och pappa trodde inte på sånt som spöken och andra skumma saker. De hade därför skickat dottern på bup, ett flertal gånger, då hon ”sade sig” prata med en man som tagit livet av sig i den lägenhet de bodde i. Mannen försökte, enligt Fia, få henne att också ta livet av sig, så hon skulle kunna hjälpa honom, eftersom hon var den enda som såg och hörde honom, trodde han att hon var hans själsliga räddning. Jag vet, det låter inte klokt, men man behöver inte bli klok bara för att man dör.

Fia pratade mycket om spöket med sin kompis Lisa, som i sin tur talade om det för sin farmor. Farmor kunde bekräfta att en man hade tagit livet av sig i lägenheten, hon hade ju bott i samhället även på den tiden. Hon skaffade till och med fram ett foto på mannen, och Fia kände faktiskt igen honom. Med dessa bevismaterial gick Fia åter med sina föräldrar på Bup och faktum var att någon på Bup sa ”vi får ju inte säga det här, men jag tror nog ni borde kontakta ett medium”. Föräldrarna var inte överförtjusta, och de ville inte betala för annat än resan för mig när Lisas farmor bokade tid. Jag accepterade det, för att flickan var alldeles för ung för att bära detta själv.

Föräldrarna var iallafall väldigt trevliga och hela familjen följde mig hack i häl när jag gick och kände in lägenheten. I ett av rummen kände jag av honom väldigt tydligt, (jag ska kanske tillägga att jag inte hade historien om mannen och självmordet vid det här skedet). Jag berättade att jag kände av en man, rummet hade en halvvägg och jag fick de mest konstiga syner, känslor av ”bitar av honom”. Detta berättade jag och jag hörde hur hela familjen drog efter andan. Fia berättade att där såg honom första gången, och då i helfigur, men sen hade hon alla övriga gånger sett honom ”i bitar”.

Fia var ju helt klart medial, och därför fick hon vara med i själva, ja, vad ska man kalla det, ”utdrivningen” eller räddning, som jag skulle föredra att kalla det. Eftersom han hade ansatt henne väldigt hårt så var det viktigt att hon själv fick känna att han verkligen ”gick vidare”.

En kort tid efter detta ringde Fia, deras katt var försvunnen och jag vill verkligen säga att det är inte min grej, att leta försvunna saker eller djur, men den här gången fick jag en tydlig bild av ett ställe, och beskrev det för Fia. En halvtimma senare ringde Fia igen och berättade att de åkt dit och hämtat katten. De förstod direkt vilket ställe jag menade.

Jag har sedan dess hjälpt Fia i ett annat spökärende, och även målat hennes föräldrars, syskons och hennes aura. Föräldrarna fick svälja det sura äpplet och tro på både sin dotters medialitet och på undertecknad.

Idag är Fia vuxen, jag hoppas hon kommit överens med sin gåva.

I tre år åkte jag förbi en gård, många gånger såg jag mannen, i rätt ålderdomliga kläder, men i början av 80-talet fanns fortfarande en och annan ”vadmalsgubbe” kvar i mina hemtrakter så jag tyckte inte det var speciellt konstigt. Funderade inte ens på om gubben fanns, det måste han väl göra, jag såg honom lika tydligt som jag såg mina medpassagerare på bussen, om än på håll. Så fick jag körkort och pojkvännen och jag åkte förbi stenhuset. Stenhus är inte helt vanliga där uppe så jag sa till min pojkvän att jag gillade huset och eftersom han var från trakten så frågade jag om han kände gubben. Han såg lite konstigt på mig och svarade; ”det är ett ödehus, där har ingen bott på säkert 20 år”.

Jag blev förvånad, och när han började prata om att det kunde varit nån annan som gick där, nån släkting eller nåt, så brydde jag mig inte om att opponera mig. Han hade iallafall aldrig sett nån där. Det gjorde inte jag nån mer gång heller, och jag undrade varför. Kanske var han den som skulle få mig att tro på det som inte syns.

Spöken, döda själars avtryck, är inte läskiga, har blod och otäcka skador eller är märkta av sjukdomar när de visar sig, det är inte som på filmen ”Sjätte sinnet”. Nej, de flesta som ”går igen” har inte grävt ner en skatt, blivit halshuggna eller är vad vi vanligen kallar osaliga. De är ofta vanemänniskor, personer som gjort samma saker i många år, handlat vid tre-snåret på torsdagar, pantat flaskor i affärens pantavdelning på måndagar, gått ut i lagården samma tid, morgon och kväll, år efter år efter år. Såna som har svårt att inse att de är döda, att de inte har ansvar för att tvätten hängs, klockan vrids upp, som fortsätter stampa av skorna när skymningen kommer. Men inte blir vi alla vilsna på andra sidan för det, vi möts upp av dem som gått bort före oss eller så av någon annan själ som har den uppgiften.

Jag brukar se själar som  de såg ut innan åren och sjukdomar tagit ut sin rätt, om jag dör i  en trafikolycka och blir svårt lemlästad så kommer jag inte visa mig så om nån kontaktar mig. Sen är det nog mera så att mediet inte kallar på specifika själar utan de själar som vet att du ska till ett medium försöker ta kontakt. Det är inte helt lätt för dem, och om ett medium garanterar dig kontakt med en alldeles specifik själ så ljuger han eller hon. Vi kan inte lova sånt, även om det ofta fungerar, men lova att ”jo, jag kommer att kontakta just din bror som gick bort 1985″, det är båg, så går det bara inte till.

Det kan nog ta tid innan jag kommer fram till ett bra sätt att skriva om det mediala i mitt liv, ni får ha tålamod med min berättarkonst, tänkte ta några ”fallbeskrivningar” från mina år som praktiserande medium, det är några år nu, närmare bestämt 15 år.

Välkomna åter!