Innan jag förstod att jag, och alla andra hade skyddsguider, änglar, hjälpare, vägledare, väktare, ja, vi har olika namn för de väsen som finns som ett stöd för oss, var jag väldigt mörkrädd.

Inte hemma i ett mörkt hus, men i skogen, källaren, på vinden m.fl. platser. Jag var inte rädd för spöken eller andra, ”övernaturliga” väsen, jag var rädd för att det skulle stå en livs levande, men farlig, människa någonstans i mörkret.

När jag genomgick en skilsmässa fick jag problem, igen, med ätstörningar, samtidigt började jag förstå att det fanns något i min dåvarande lägenheten. Så en dag när jag gick med mina vinkelpekare upptäckte jag att någon/något stod framför min skafferidörr. Något som dessutom försvann därifrån om jag plockade ut allt som det gick att göra ”godis” av. Som jag då alltså kunde ”missbruka”. Denne någon försökte hindra mig från att göra mig själv illa genom att äta sådant som jag sedan fick ångest för och var tvungen att göra mig av med.

Det var en stark upplevelse och jag har alldrig haft tillstymmelse till bullimi sedan dess. I dag har jag kontinuerlig kontakt med mina guider, de är många men jag har mest kontakt med två. Jag ”anropar” dem när jag ska ge healing, tolka tarot, kanalisera (naturligtvis), och när jag åker tunnelbana mitt i natten (t.ex.)