I tre år åkte jag förbi en gård, många gånger såg jag mannen, i rätt ålderdomliga kläder, men i början av 80-talet fanns fortfarande en och annan ”vadmalsgubbe” kvar i mina hemtrakter så jag tyckte inte det var speciellt konstigt. Funderade inte ens på om gubben fanns, det måste han väl göra, jag såg honom lika tydligt som jag såg mina medpassagerare på bussen, om än på håll. Så fick jag körkort och pojkvännen och jag åkte förbi stenhuset. Stenhus är inte helt vanliga där uppe så jag sa till min pojkvän att jag gillade huset och eftersom han var från trakten så frågade jag om han kände gubben. Han såg lite konstigt på mig och svarade; ”det är ett ödehus, där har ingen bott på säkert 20 år”.

Jag blev förvånad, och när han började prata om att det kunde varit nån annan som gick där, nån släkting eller nåt, så brydde jag mig inte om att opponera mig. Han hade iallafall aldrig sett nån där. Det gjorde inte jag nån mer gång heller, och jag undrade varför. Kanske var han den som skulle få mig att tro på det som inte syns.

Spöken, döda själars avtryck, är inte läskiga, har blod och otäcka skador eller är märkta av sjukdomar när de visar sig, det är inte som på filmen ”Sjätte sinnet”. Nej, de flesta som ”går igen” har inte grävt ner en skatt, blivit halshuggna eller är vad vi vanligen kallar osaliga. De är ofta vanemänniskor, personer som gjort samma saker i många år, handlat vid tre-snåret på torsdagar, pantat flaskor i affärens pantavdelning på måndagar, gått ut i lagården samma tid, morgon och kväll, år efter år efter år. Såna som har svårt att inse att de är döda, att de inte har ansvar för att tvätten hängs, klockan vrids upp, som fortsätter stampa av skorna när skymningen kommer. Men inte blir vi alla vilsna på andra sidan för det, vi möts upp av dem som gått bort före oss eller så av någon annan själ som har den uppgiften.

Jag brukar se själar som  de såg ut innan åren och sjukdomar tagit ut sin rätt, om jag dör i  en trafikolycka och blir svårt lemlästad så kommer jag inte visa mig så om nån kontaktar mig. Sen är det nog mera så att mediet inte kallar på specifika själar utan de själar som vet att du ska till ett medium försöker ta kontakt. Det är inte helt lätt för dem, och om ett medium garanterar dig kontakt med en alldeles specifik själ så ljuger han eller hon. Vi kan inte lova sånt, även om det ofta fungerar, men lova att ”jo, jag kommer att kontakta just din bror som gick bort 1985″, det är båg, så går det bara inte till.

Det kan nog ta tid innan jag kommer fram till ett bra sätt att skriva om det mediala i mitt liv, ni får ha tålamod med min berättarkonst, tänkte ta några ”fallbeskrivningar” från mina år som praktiserande medium, det är några år nu, närmare bestämt 15 år.

Välkomna åter!